Ida Linnéa Wass | Livet som gravid

Kategori: VARDAG

Cellförändringar och cancerceller


Mitt lilla knyte...

Det var ett tag sedan jag skrev nu, men det har hänt så himla mycket på bara ett par dagar så jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Vill skriva av mig för att dels kunna släppa lite saker som snurrar runt i huvudet och för att kunna gå tillbaka och läsa om alla motgångar som ändå dyker upp.

I tisdags sent på eftermiddagen så ringer en läkare från Sunderby sjukhus till mig och berättar att de fått tillbaka provsvaren på det senaste cellprovet jag tog i vecka 12. Redan då när jag tog provet så såg de att livmodertappen inte var helt frisk utan att det liknade cancer, vilket gav mig panik. Tre olika biopsier togs och eftersom att den var så pass "inflammerad" så fick de inte stopp på blödningen. Jag fick stanna kvar ett tag och en blodhämmande medicin skrevs ut under tiden jag låg kvar i salen full med kompresser. Allting tydde på att det var något som inte riktigt stod rätt till då.

Det visade sig att oron var befogad. Under samtalet i tisdags så berättar läkaren att provet visade att jag gått från CIN1 som är lätta förändringar till CIN3, det vill säga svåra cellförändringar eller cancer in situ. Men utöver det så hade jag även utvecklat förändringar i körtelcellerna, så kallad körtelcellsatypiCellförändringar i körtelceller är svåra att upptäcka i mikroskop, svåra att behandla och innebär hög risk för cancer. 

Man har tidigare följt upp kvinnor som fått behandling för dessa typer av förändringar och sett att det i nästan alla fall ändå har lett till livmoderhalscancer. På grund av det förklarade min läkare att både bedömningen och behandlingen av mig bör utföras av ett fåtal erfarna läkare med särskild kompetens. Så det jag väntar på nu är ännu ett samtal där jag får veta om jag ska skickas ned till Göteborg för operation eller om de ska ta hit ett läkarteam som utför operationen på plats i Sunderbyn. De ska även bestämma sig för om jag ska opereras nu när jag är gravid eller om de ska vänta tills efter jag har fött barnet. Risken om de väljer att operera mig när jag gått in i vecka 28 är att risken för prematurbörd, att Gustav föds för tidigt, är väldigt hög om inte oundviklig. Risken om de väljer att avvakta är att cellerna sprids ännu mer och jag drabbas av tumörer/livmoderhalscancer.

Till saken hör att jag i onsdagskväll vid 19-tiden kommer hem och upptäcker att jag fått en liten blödning. I och med att jag har haft så mycket problem med smärtsamma sammandragningar och magont så blir jag naturligtvis sjukt orolig och bryter ihop totalt, men jag tänker inte på att det kan bero på förändringarna. Hannes är borta på övning och det tar två dygn för honom att resa hem, jag är ensam i lägenheten och min bästa vän ska precis lägga sin dotter för kvällen. Jag ringer 1177 som säger åt mig att åka in akut på förlossningen, så jag väger mellan att ringa ambulans eller taxi då jag fått förbud att köra ensam dit, men bestämmer mig för att ändå höra av mig till Tua. Vi åker in och jag blir undersökt direkt. Som tur är så ser läkaren via ultraljud att tappen inte är förkortad och att jag fortfarande är "stängd", jag har alltså inte öppnat mig. Moderkakan sitter också fast i väggen och har inte lossnat vilket annars kan vara orsaken till att man blöder så sent i graviditeten. Hon kollar också barnet och allt ser bra ut.

Smärtorna som jag har haft kopplar hon till både cellförändringarna och sammandragningarna och tyvärr går det inte att ge svar på varför vissa får så ont medan vissa inte lider av det alls. Blödningen kunde hon inte förklara men gissade på att de kom från tappen/livmoderhalsen, så hon skulle se till att skynda på processen med min operation. Jag fick dock veta att moderkakan ligger i framkant och täpper till själva öppningen där bebisen ska komma ut och om den inte har flyttat på sig om några veckor så kommer de att planera in ett kejsarsnitt.

Så där är vi nu. För att kunna tänka framåt så försöker jag se till att vi har allt hemma utifall att det skulle bli akut med bebisen. Köpte barnvagn i onsdags och vi även ska få ett litet bidrag från familjen till ett passande babyskydd och adapter till bilen. Då vet jag att vi har det viktigaste, även om han kommer behöva ligga inne på neonatal i ett par veckor efter han kommit till världen.

Det blev mycket på bara några dagar och nu kanske vi måste förbereda oss för att barnet kommer redan om några veckor. Och jag måste förbereda mig på att få min livmodertapp bortopererad, och allt vad det innebär för mina chanser att kunna få fler barn.

Sjukskrivning

 

Längtar tills jag får packa upp alla babysaker och fixa klart rummet

Vi har precis kommit hem efter en dag ute vid skidstadion. Vi tog med oss lite saker att grilla och jag gjorde upp en eld vid vindskyddet medan Hannes sprang backintervaller. Känner mig helt slut i både kropp och sinne, men för första dagen på länge så är det inte på grund av stress utan avkoppling. I måndags var jag in på hälsocentralen för att lämna prover då mina sammandragningar har blivit riktigt smärtsamma, barnmorskan sa att läget har blivit mer eller mindre akut då proverna visade negativt för urinvägsinfektion, vilket är bra men samtidigt oroväckande. Det betyder att mina kortisolnivåer är för höga och att sammandragningarna istället beror på för hög arbetsbelastning samt att jag stressar alldeles för mycket. Kontentan blev att läkarna tvingar mig till att gå ner i tid för att inte riskera sent missfall eller en alldeles för tidig förlossning. Är sjukskriven veckan ut nu och imorgon ska jag förhoppningsvis lyckas få en jourtid hos läkare för intyg på vidare sjukskrivning på 50%. Så här i efterhand känner jag mig riktigt dum som inte lyssnat på kroppens signaler tidigare. Det är ju trots allt barnet och graviditeten som är det viktigaste nu, inte jobbet. Framöver blir det fokus på att kunna ta det lugnt så kroppen kan återställa sig. Krampanfallen jag får är verkligen sjukt jobbiga och det gör så pass ont att jag ibland är nära att kräkas av smärta. Det är som att livmodern drar ihop sig så pass mycket att bebisen blir klämd för när jag får sammandragningarna så börjar även han att sparka rejält, och det är inga små sparkar längre utan riktiga fullträffar rätt på blåsan.

Vi var i alla fall och kikade på nya lägenheten igår och det går framåt med renoveringen. Ska beställa lite nya möbler och en ny säng snart också, det ser jag verkligen fram emot!

 

Gravidglow?

Gravidglow kan man fuska sig till!

En vanlig sak man läser om som gravid är att huden, håret och allt annat ska bli så mycket vackrare under graviditeten, men det kan jag inte riktigt understryka ännu. Kanske kommer det längre fram men än så länge har bara upplevt att huden blivit sämre. Allra värst var det de första veckorna efter att jag tagit testet, då blossade aknen upp ännu mer runt munnen och på hakan där jag redan får alla mina utslag. Det som är jobbigast är att inte kunna göra något åt det då det är hormonell akne och således inget som kan åtgärdas helt med hjälp av olika hudvårdsprodukter, men jag kan lindra besvären. 

Jag har heller aldrig varit den som lagt mycket pengar på bra produkter genom åren vilket jag har ändrat på nu när jag har en liten bebis i magen. Från det att jag blev inlagd på sjukhus i oktober som var bestämde jag mig för att satsa på att underhålla hyn så som den faktiskt förtjänar. Dessutom upplevde jag att all min akne försvann under perioden jag låg inne, sen om det berodde på all antibiotika de pumpade i mig eller något annat låter jag vara osagt. 

Idag köper jag både smink och hudvårdsprodukter på apoteket, dels för att jag vill veta att det jag använder inte skadar barnet och dels för att jag vill undvika att själv skada min hud med konstiga ämnen. Apotea har bäst priser om man vill handla online och har också ett bra sortiment. För att lindra min rosacea och rodnad i hyn använder jag Avène anti-redness och triacnéal serie. I sminkväg använder jag Idun minerals, det är lite dyrare men verkligen värt pengarna. Ett tips är att även köpa Iduns borstar, jag har aldrig förstått hur stor skillnad det kan göra på slutresultatet!

Upp