Ida Linnéa Wass | Livet som gravid

Kategori: TANKAR

Gravid | Vecka 27

Senaste magbilden, nyss tagen idag i vecka 26+3

Bebisen:
Fostret väger knappt ett kilo, och kan vara omkring 37 centimeter långt. Tarmarna har mognat och skulle klara av att ta emot modersmjölk men fortfarande är barnet skört och skulle behöva mycket vård för att kunna överleva utanför livmodern. Varje vecka, och även dagar, gör stor skillnad för barnets mognad. Lungorna har utvecklats mycket, men lungblåsorna behöver ännu mer tid för att utvecklas fullt ut. Den visuella delen av hjärnan är aktiv och det mesta av ögonstrukturen är färdigutvecklad, vilket innebär att barnet kan se ljus och skuggor omkring sig. 

Hälsostatus: 
Har halsbränna från helvetet dygnet runt nu. Tror jag aldrig ätit så mycket novalucol i hela mitt liv. Fötterna är svullna mer eller mindre hela dagarna nu och jag får till och med ont av att gå runt hemma. Kramp i vaderna har jag fått ett par gånger, framförallt på morgonen när jag ska kliva ur sängen men annars är det inte så farligt. Smärtan i svanskotan är konstant och förvärras när jag sitter på hårda stolar länge, om man ska försöka beskriva hur det känns så är det som att kroppen går itu och att ingenting håller fast nederdelen när man reser på sig. Allting runt nedre ryggen känns löst och följs av en huggande smärta som strålar ut i benen och upp runt höfterna. Om man skulle få kryssa i en lista med symptom man kan uppleva under graviditeten så skulle nog jag pricka för allt vid det här laget. Är så jävla less på att känna mig som en krympling nu så jag vet inte vad...

Vikt och gravidmage: 
Idag var vi på besök hos barnmorskan och jag har gått ner i vikt. 53,8 kilo väger jag nu, så +8 kilo - men ligger fortfarande inom en rimlig kurva så jag skulle inte alls oroa mig. Livmodern har vuxit och var 23 cm lång i fundusmåttet, vilket placerade mig något över normalkurvan och kan förklara varför magen är så stor hehe. Har inte fått några bristningar och ingen hormonrand, och naveln är fortfarande platt. Kollar man framifrån så kan man se att han ligger på tvären mest hela dagarna, huvudet till höger och fötterna nere till vänster. Sammandragningarna har minskat rejält sedan jag blev sjukskriven och nu får jag bara några per dag.

Begär: 
Pizza. Jag tror att jag just nu bara är sugen på sånt som gör mig glad och skiter i vilket när det kommer till hälsan. Jag går igenom både den bästa och den värsta tiden i mitt liv så jag anser att jag med gott samvete kan unna mig saker utan att få panik över det. Det finns tid till återhämtning sen, dessutom behöver jag en hobby när jag är hemma med Gustav och spenderar dagarna mer än gärna på gymmet igen.

Övrigt: 
Tre veckor kvar till nästa kolposkopi, då ska de ta nya prover för att se så att cellförändringarna de tog bort inte har kommit tillbaka. Känns jobbigt att ens åka in igen för jag vill inte ens tänka på att behöva lägga mig på undersökningsbänken igen. Väntar efter det på besked och i gravidvecka 32 tror jag det var ska de göra ett nytt ultraljud för att fastställa hur moderkakan ligger. Om den inte flyttat på sig då kommer de att planera in ett snitt. I annat fall räknar de med en normal förlossning, vilket jag inte alls vill längre. Tankarna går runt, runt och ibland blir jag så ledsen över att jag känner mig feg och rädd. Att jag kommer ångra mig om jag inte föder vanligt, att jag kommer gå miste om hela upplevelsen att bli mamma på riktigt och känna mig som en stark kvinna. Men i andra sekunden skulle det kännas så skönt att få en fin upplevelse och första möte med min son, utan panikångestattacker och ännu mer fruktansvärd smärta i underlivet. 

Gravid | Vecka 25

Nästan hela vecka 25 har gått men jag har inte haft ork att ens titta på mobilen eller datorn de senaste dagarna. I tisdags opererades jag och har varit både trött och nere sedan dess. Första dygnet efter operationen var fruktansvärt och själva ingreppet är det värsta jag varit med om när det kommer till smärta. I och med graviditeten så ville de inte söva mig, trots att operationen annars utförs under narkos. Istället fick jag lokalbedövning med en lång nål in i själva livmodertappen och skulle andas in en smärtlindrande gasblandning som heter livopan men det tog inte alls på mig. Jag hade en narkosläkare som fick se till att att jag låg stilla medan en annan hjälpte till med andningsövningar, resten försökte bara jobba så snabbt de kunde. Själva operationen tog bara en kvart men det kändes som att jag låg där i en timme och på slutet skulle de in med en tamponad dränkt i desinfektionsmedel som sved så mycket att jag svimmade av. Då valde de att ge mig morfin intravenöst för att undvika en akut stressreaktion till följd av smärtan. Behöver nog inte säga att jag fick ligga kvar på uppvaket ett bra tag innan jag ens kunde få ihop benen eller röra på underkroppen.

Provsvaren på all vävnad som de fick bort ska komma inom 4-5 dagar så nu väntar jag på besked om jag behöver åka in på en stor operation till för att ta bort resten av cervixdysplasin eller om jag klarar av att vänta tills efter förlossningen. Blir det operation så görs den i samband med ett planerat kejsarsnitt under full narkos så det känns tryggt.

Har nu gått upp 10 kilo från min startvikt. 55 kilo i dagsläget. Det är mycket extra som väger när man har en bebis i magen, 7-8 kilo är enbart beräknat till fostrets vikt, livmoder, moderkaka, fostervatten, bröstvävnad och ökad blodmängd så det är saker jag inte ens kan påverka. Magen blir större och det är jobbigt att andas när jag sitter, känns att lungorna får allt mindre plats. Är sjukskriven på 100% nu fram till månadens slut men ska få det förlängt fram tills graviditetspenningen kommer in i slutet på juli.

Vi har äntligen flyttat och börjat bo in oss här. Så fort jag får mer energi ska jag se till att ta lite bilder. Imorgon firar jag och Hannes vår ettårsdag och det är en märklig känsla, att ha levt med en person så kort tid och ändå känns det som att man känt varandra hela livet. Vi har hunnit med mycket på kort tid, och mer ska det bli. Kärleken blir starkare för varje dag som går.

Cellförändringar och cancerceller


Mitt lilla knyte...

Det var ett tag sedan jag skrev nu, men det har hänt så himla mycket på bara ett par dagar så jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Vill skriva av mig för att dels kunna släppa lite saker som snurrar runt i huvudet och för att kunna gå tillbaka och läsa om alla motgångar som ändå dyker upp.

I tisdags sent på eftermiddagen så ringer en läkare från Sunderby sjukhus till mig och berättar att de fått tillbaka provsvaren på det senaste cellprovet jag tog i vecka 12. Redan då när jag tog provet så såg de att livmodertappen inte var helt frisk utan att det liknade cancer, vilket gav mig panik. Tre olika biopsier togs och eftersom att den var så pass "inflammerad" så fick de inte stopp på blödningen. Jag fick stanna kvar ett tag och en blodhämmande medicin skrevs ut under tiden jag låg kvar i salen full med kompresser. Allting tydde på att det var något som inte riktigt stod rätt till då.

Det visade sig att oron var befogad. Under samtalet i tisdags så berättar läkaren att provet visade att jag gått från CIN1 som är lätta förändringar till CIN3, det vill säga svåra cellförändringar eller cancer in situ. Men utöver det så hade jag även utvecklat förändringar i körtelcellerna, så kallad körtelcellsatypiCellförändringar i körtelceller är svåra att upptäcka i mikroskop, svåra att behandla och innebär hög risk för cancer. 

Man har tidigare följt upp kvinnor som fått behandling för dessa typer av förändringar och sett att det i nästan alla fall ändå har lett till livmoderhalscancer. På grund av det förklarade min läkare att både bedömningen och behandlingen av mig bör utföras av ett fåtal erfarna läkare med särskild kompetens. Så det jag väntar på nu är ännu ett samtal där jag får veta om jag ska skickas ned till Göteborg för operation eller om de ska ta hit ett läkarteam som utför operationen på plats i Sunderbyn. De ska även bestämma sig för om jag ska opereras nu när jag är gravid eller om de ska vänta tills efter jag har fött barnet. Risken om de väljer att operera mig när jag gått in i vecka 28 är att risken för prematurbörd, att Gustav föds för tidigt, är väldigt hög om inte oundviklig. Risken om de väljer att avvakta är att cellerna sprids ännu mer och jag drabbas av tumörer/livmoderhalscancer.

Till saken hör att jag i onsdagskväll vid 19-tiden kommer hem och upptäcker att jag fått en liten blödning. I och med att jag har haft så mycket problem med smärtsamma sammandragningar och magont så blir jag naturligtvis sjukt orolig och bryter ihop totalt, men jag tänker inte på att det kan bero på förändringarna. Hannes är borta på övning och det tar två dygn för honom att resa hem, jag är ensam i lägenheten och min bästa vän ska precis lägga sin dotter för kvällen. Jag ringer 1177 som säger åt mig att åka in akut på förlossningen, så jag väger mellan att ringa ambulans eller taxi då jag fått förbud att köra ensam dit, men bestämmer mig för att ändå höra av mig till Tua. Vi åker in och jag blir undersökt direkt. Som tur är så ser läkaren via ultraljud att tappen inte är förkortad och att jag fortfarande är "stängd", jag har alltså inte öppnat mig. Moderkakan sitter också fast i väggen och har inte lossnat vilket annars kan vara orsaken till att man blöder så sent i graviditeten. Hon kollar också barnet och allt ser bra ut.

Smärtorna som jag har haft kopplar hon till både cellförändringarna och sammandragningarna och tyvärr går det inte att ge svar på varför vissa får så ont medan vissa inte lider av det alls. Blödningen kunde hon inte förklara men gissade på att de kom från tappen/livmoderhalsen, så hon skulle se till att skynda på processen med min operation. Jag fick dock veta att moderkakan ligger i framkant och täpper till själva öppningen där bebisen ska komma ut och om den inte har flyttat på sig om några veckor så kommer de att planera in ett kejsarsnitt.

Så där är vi nu. För att kunna tänka framåt så försöker jag se till att vi har allt hemma utifall att det skulle bli akut med bebisen. Köpte barnvagn i onsdags och vi även ska få ett litet bidrag från familjen till ett passande babyskydd och adapter till bilen. Då vet jag att vi har det viktigaste, även om han kommer behöva ligga inne på neonatal i ett par veckor efter han kommit till världen.

Det blev mycket på bara några dagar och nu kanske vi måste förbereda oss för att barnet kommer redan om några veckor. Och jag måste förbereda mig på att få min livmodertapp bortopererad, och allt vad det innebär för mina chanser att kunna få fler barn.

Att våga testa sina vingar

Att bli gravid har förändrat mig. Jag har tvingats stå ansikte mot ansikte inför alla sanningar som jag sedan länge valt att lägga i en låda och gömma långt under sängen inuti mitt sinne. Det har fått mig att återigen begrunda vad det är jag vill få ut av mitt liv och det har medfört både en osäkerhet inför framtiden och negativa tankar kring tiden som är nu. Strider jag sedan länge trodde jag hade utkämpat bubblade plötsligt upp till ytan igen och jag var tvungen att välja mellan att kapitulera eller fortsätta kämpa. Och trots att jag fortfarande kämpar, förlåter jag mig själv varje morgon i hopp om att jag en dag inte längre behöver tvivla på mig själv.

Att bli gravid har förändrat min syn på livet och mitt sätt att tänka. Det har förändrat hur jag andas, hur jag älskar och hur jag tillåter mig själv att bli älskad. För när man bär ansvar för en annan människas liv blir allting annat med ens så obetydligt och litet. Man lär sig att älska en person som man ännu inte lärt känna. Och man tvingas lära sig själv att älska sin egen kropp för det mirakel den är kapabel till att skapa.

Livet är i stunden mer utmanande men fyllt med så mycket mer belöning. Hela tillvaron är fyllt av så mycket kärlek. Och den mängd kärlek som mitt hjärta rymmer växer sig starkare och mer vild för varje ögonblick som passerar. Jag trodde aldrig att det var möjligt att älska som en otämjd brand. Men här går jag runt och tänder eld på allt omkring mig.

Sjukskrivning

 

Längtar tills jag får packa upp alla babysaker och fixa klart rummet

Vi har precis kommit hem efter en dag ute vid skidstadion. Vi tog med oss lite saker att grilla och jag gjorde upp en eld vid vindskyddet medan Hannes sprang backintervaller. Känner mig helt slut i både kropp och sinne, men för första dagen på länge så är det inte på grund av stress utan avkoppling. I måndags var jag in på hälsocentralen för att lämna prover då mina sammandragningar har blivit riktigt smärtsamma, barnmorskan sa att läget har blivit mer eller mindre akut då proverna visade negativt för urinvägsinfektion, vilket är bra men samtidigt oroväckande. Det betyder att mina kortisolnivåer är för höga och att sammandragningarna istället beror på för hög arbetsbelastning samt att jag stressar alldeles för mycket. Kontentan blev att läkarna tvingar mig till att gå ner i tid för att inte riskera sent missfall eller en alldeles för tidig förlossning. Är sjukskriven veckan ut nu och imorgon ska jag förhoppningsvis lyckas få en jourtid hos läkare för intyg på vidare sjukskrivning på 50%. Så här i efterhand känner jag mig riktigt dum som inte lyssnat på kroppens signaler tidigare. Det är ju trots allt barnet och graviditeten som är det viktigaste nu, inte jobbet. Framöver blir det fokus på att kunna ta det lugnt så kroppen kan återställa sig. Krampanfallen jag får är verkligen sjukt jobbiga och det gör så pass ont att jag ibland är nära att kräkas av smärta. Det är som att livmodern drar ihop sig så pass mycket att bebisen blir klämd för när jag får sammandragningarna så börjar även han att sparka rejält, och det är inga små sparkar längre utan riktiga fullträffar rätt på blåsan.

Vi var i alla fall och kikade på nya lägenheten igår och det går framåt med renoveringen. Ska beställa lite nya möbler och en ny säng snart också, det ser jag verkligen fram emot!

 

Mammaångest

Fyndade en visbok och lite barnkläder

Nu var det ett par dagar sedan jag skrev och imorgon går vi in i vecka 21. Den senaste tiden har det varit många saker som stått på agendan. Jag har skickat in ansökan med bilagor till försäkringskassan angående graviditetspenning, fått nytt jobbschema med ändrade tider och haft ett mindre sammanbrott över tanken på allt som sker just nu. I tisdags sköljde en våg av mammaångest över mig och jag kände mig både vilsen och utelämnad. Jag har väl haft lite för mycket känslor som till slut inte fick plats i huvudet längre och svämmade över. Det är mycket tankar kring framtiden och allt man eventuellt behöver ge upp inför den nya livssituationen, men när jag pratade med Hannes om det så insåg jag snabbt att man inte alls behöver ge upp särskilt mycket bara för att ett barn kommer till världen. Jag har nu försökt att vända tankegångarna och fokusera på allt man vinner på det och allt fint man kommer få uppleva som mamma. Jag har trots allt gjort det mesta jag skulle vilja göra och känner mig redo att ta mig an den här nya rollen.

Idag har vi i alla fall varit och simmat, det känns alltid lika bra de dagar kroppen är samarbetsvillig och jag kan göra något fysiskt ansträngande. Ska börja med några hemmaövningar dagligen också för att inte tappa träningen helt. Var på second hand-shopping och fikatur också med bästa vännen och hennes familj, hittade en del fina saker till Gustav! Älskar barnböcker och nu tror jag vi har tre kartonger fyllda till max här hemma med loppisfynd och gamla arvegods. Håller på att spricka av längtan efter att få inreda barnrummet när vi flyttar. Det är trots allt ett av mina absoluta favoritintressen, att få pyssla på och skapa sig en verklighet av sina visualiseringar och idéer. 

Styrkor och svagheter

Att behöva be om hjälp och kunna erkänna för sig själv att man inte klarar av vissa saker har alltid varit svårt för mig. Extra svårt är det just nu när jag tvingas gå hem tidigt från jobbet då kroppen säger ifrån, eller när jag behöver be mina kollegor göra mitt arbete eftersom jag inte klarar av att böja, vrida eller föra kroppen i valfri riktning. Än mindre lyfta tunga saker eller dra stora vagnar med varor. Vissa dagar behöver jag till och med stanna hemma från jobbet när jag pressat mig själv för hårt dagen innan. Gissningsvis skulle jag säga att det handlar om en djupgående rädsla för att inte tas på allvar, att man blir avfärdad som en lögnare med orden ”graviditet är ingen sjukdom”. Det är redan många som påpekat att jag gjort ett eget val i att skaffa barn och då får man stå ut med lite besvär. Jag avundas verkligen kvinnor som är lyckligt förskonade från sjukdomsliknande symptom under sin graviditet.  

Jag önskar också att all träning som jag utförde innan jag blev gravid hade gett mer resultat och skonat mig från all bäckensmärta idag. Jag var ändå i bra form och hade en god grundstyrka från både ridningen och gymmet. Jag antar att vissa saker hänger på genetiken och ärftligheten, eller helt enkelt slumpen.

Ibland är det skönt att få skriva ner allt som man går och grunnar på under dagen, dessutom vill jag kunna blicka tillbaka senare och följa mina tankegångar under dessa tilltrasslade men vackra månader.

Mitt älskade barn


"Lilla" magen i vecka 19

Dagen då jag fick reda på att du låg i min mage var den lyckligaste dagen i hela mitt liv. Men tiden fram till nu har varit svårare än jag trodde den skulle bli. Jag har burit på en oro som sakta grävt sig djupare och djupare för varje dag och glädjen som jag hade väntat mig inföll bara vissa stunder. Varje vaken sekund väntade jag på ett tecken som skulle visa att du inte längre fanns kvar hos mig.

Vi fick se dig första gången när du var 8 veckor gammal. Jag var så nervös och stegen in till undersökningsrummet kändes som en evighet. Men när jag såg dig på skärmen kom tårarna. Jag vågade hoppas. Din pappa har varit stark sedan dag ett, han har vågat hoppas på det bästa och han har vågat älska utan gränser. Men trots allt kunde jag inte förstå att du var en del av mig, det var allt för overkligt.

I vecka 12 fick jag se dig igen. Ditt lilla hjärta hade börjat slå och jag visste med säkerhet att du levde där inne. Dagarna kändes lite lättare, men någonstans fanns ändå oron kvar och jag vågade fortfarande inte knyta ett band till dig då sorgen om du skulle lämna oss hade blivit för stor.

Nu när vi har fått se dig igen kan jag äntligen känna fullkomlig lycka och kärlek över att jag faktiskt ska bli din mamma. När vi fick höra att du var frisk och stark släppte allting och tårarna rann igen för första gången på länge. Du är min son, och jag har aldrig någonsin känt mig så beskyddande över något i hela mitt liv. Varje minut kretsar kring dig. Hur du mår, vem du kommer att bli, om du redan nu känner igen våra röster och längtar efter oss. Jag hoppas att du växer upp och känner dig trygg och varm. Att du följer dina drömmar och vågar tro på kärlek trots världens alla motgångar. Jag hoppas att du kommer bli vänlig och hjälpsam, empatisk och positiv. Jag hoppas att du får din pappas envishet och omtänksamhet och din mammas förkärlek till djur och natur. Oavsett vad så hoppas jag att du känner dig älskad, för vi kommer alltid finnas här för dig.

Upp